Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/101

— 100 —

Med att rita en tafla åt henne.
Du har henne kär; men jag älskar ju dig,
Och du ger väl en tafla äfven åt mig:
Ty nog kan man bli kär i tvenne!“

Så jollrar hon, medan de gå framåt,
Och hviskar förstulet efteråt:
“Men nu skall jag ha lön för min kyss, du;
Du log i sömnen så godt, då jag kom:
Så berätta mig nu hvad du drömde om,
När jag kom och väckte dig nyss, du!“ —

“Jag drömde, jag drömde — ja, det har jag glömt;
Men tala du om hvad du sjelf har drömt!
Se så — var icke förlägen!“ —
“Nej,“ hviskar hon, “nej, men en annan gång!“
Och med rodnande kinder och lätta språng
I ett nu vek hon af från vägen.

“Hvad kan hon ha drömt? Hur ögat brann!
Att dölja sin rodnad den lilla försvann.
Hvad vill hon? Minsann jag förstår’et.“
Så tänker han, stannar, vänder sig om,
För att se hvart hon sprang — i detsamma som
Bak’ hans rygg hon smög fram ur snåret.