Med ett hopp slår hon armarna kring hans hals:
“Jag drömde, jag drömde — just ingenting alls,“
Hon hviskar så tyst och förtroligt.
“Vi gingo tillsammans i prestgårdsallén,
Och — jag tror jag har glömt hvad jag drömde se’n —
Men vi hade så rysligt roligt.
Och är icke det en dröm som går an?“ —
“Jo,“ svarar han, “riktigt vacker minsann,
Riktigt vacker — det har du rätt i;
Och till tack för den drömmen lofvar jag att,
Om icke i natt, så härnäst det blir natt,
Jag skall drömma om dig, lilla Betti!“
Så sade den unge, men tänkte dervid:
“Du är glad, du är god, du har hjertats frid;
Det är hemgift, som duger att gömma.
Stackars Betti är fattig, hon som jag,
Och båda bero vi af onkels behag,
Men aldrig jag henne skall glömma!“
Och soupern var serverad, soupern tog slut:
Man drack för värden, drack glaset ut
Helt förbindligt med gladeligt hjerta.
Snart Albert sig hvilar från dagens strid
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/102
Den här sidan har korrekturlästs
