Den här sidan har korrekturlästs
Om en minut — han kransen når
Och dagens tron beträder.
Man ser, att på sin högra arm
Som på en vän han litar;
Med den sin muskelspända barm
Mot stången fast han nitar.
Hans venstra arm, som frigjord är,
Mot kransen sakta höjes —
Men ögat ser till marken, der
Det bästa priset röjes.
Dock ej till jorden når hans blick;
Den möter blott en annan,
Der står hon blyg, i höfviskt skick,
Med blomsterkrans om pannan.
Vid stångens fot hon ensam står
Och skild från jungfruringen;
Men hopens blick mot spetsen går,
Och flickan märks af ingen.
Af ingen? Jo, rätt väl hon märks
Af täflaren på masten:
Det är som om den starke stärks
Af ljufva ögonkasten,
