Den här sidan har korrekturlästs
En liten suck hon Honom ger,
Som sorg och glädje sänder.
Der sitter hon så stolt, så skön,
Med flammor i sitt öga,
Och hviskar fram sin glada bön
Till domarn i det höga.
Hon tror sig tacka för sin väns,
Sin brudgums vunna heder;
Men är det väl till kärlekens
Och nådens Gud hon beder?
Hans himmel — öppnar den sin dörr
På stolta brösts begäran? —
Det fanns en mäktig guddom förr,
Och än hon finnes — äran.
Och efter äran först och sist
Hon törstar, unga Bertha;
Hon känner ingen annan brist
Och ingen annan smärta.
Guld, guld — det saknar hon ju ej,
Är frisk och skön som våren,
Och re’n hon gaf sitt stolta nej
Åt mången högvälboren.
