Ack, kärleken är borta! — Han är den solen klara,
Som lockar diktens bölja ur lifvets frusna elf.
All verklig konst är kärlek; men Albert älskar bara —
I stället för sin konst, sin Gud — sin ära och sig sjelf.
Sjelf! Detta var sirenen, som höll honom fången,
Som höll i gyllne kedjor sin blinde träl.
Sjelf! Detta är det ord, som nu för första gången,
Der han i vanmakt sitter, tar eld i hans själ.
“Jag är fången,“ hviskar han; “förlossarn jag teckna skulle,
Jag, som i egna bojor är bunden och snärd!
Sig sjelf för verlden offrar den kärleksfulle,
Jag — skulle åt mig sjelf kunna offra en verld.“
Det börjar mulna. Mörkret alltmera tjocknar.
En vindstöt! Flöjeln gnisslar och gnisslar igen.
Men konstnärn märker intet, ej ens hur ljuset slocknar,
Hur det i pipan sjunkit för länge se’n.
Då flämtar det till. — Han ser det, och i detsamma
Hans öga föll på bilden i fariséens drägt.
Nu vid det dunkla skenet dess blick tycks flamma,
Och — för sitt eget verk blifver konstnärn förskräckt.
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/117
Den här sidan har korrekturlästs
