Allt högre orgeln brusar. Men med grå kapuchongen
Öfver hjessan kastad, framför nu munken går;
Man ser ej rätt hans anlet, men i talet och på gången
Sig röjer klosterbrodern i sina bästa år.
Dörr efter dörr han öppnar. De tröga jern sig vrida.
Här hjeltarnas troféer! Der ett snilles monument!
Och hänryckt talar munken än till konstnärn vid sin sida,
Än var det som om talet till skuggorna sig vändt.
“Här sofven I,“ utropar han, “här sofven I så trygga,
I store, som försakat allt att följa ärans bud!
Den stor vill bli, han måste för intet hinder rygga;
Han spare intet offer åt äran, åt sin brud.
Hvad är väl jordens lycka och jordens rikedomar
Mot att i minnet lefva, se’n här man somnat af?
Blott minnet eger nyckeln, som öppnar grafvens bommar;
Blott äran kan med lagrar bädda mjukt i din graf.“
Och allt som munken ordar, allt högre orgeln brusar:
Den tyckes följa talet som ackompagnement;
Det bor en kraft i tonerna, som småningom berusar,
Der bor en majestätisk, en förtrollande klang.
De två nu nalkas orgeln. Då djerfdes Albert blicka
Dit upp, för att se, hvem den spelande var.
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/120
Den här sidan har korrekturlästs
