Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Rätt sällsynt! Der stod hon allena
Och fri från beundrarnas skara,
Och på hennes panna, den rena,
En glädje sig målade bara;
Ty stundom på allvar sig sänkte
En skugga kring ögonens rundning,
Som om på ett minne hon tänkte
I drömmande, stilla begrundning.
“I dag var det födelsedagen,
Hans dag, som hon firat så gerna!
Än skådar hon svärmarn betagen:
Sjelf är hon en femton års tärna.
Ack, allt är ett minne, dess värre!
Nu får hon ej honom bekransa.
Ack, vore nu han hennes herre,
Då — skulle hon säkert fått dansa!“
Hon kom hem, kom tidigt denna gången,
Ty hon mådde icke riktigt godt.
Emot vanan hufvudvärk hon fått,
Och det var så qvalmigt i salongen.
