vann äfven hans poesi: ty så sammanhänger allt inom den andliga verlden, att det ena ej kan umbära det andra.
Vi hafva sagt, att Ernst Björck gerna i allt såg det harmoniska; detta hade sin anledning ej endast i hans ofta omnämnda sinne för harmoni i estetisk mening: det härrörde äfven af hans godhet. Ty godheten var ett utmärkande drag i hans karakter. Hos alla fann han något godt, och det är ingen, om hvilken han icke, med allt erkännande af det felaktiga, som kunde finnas, hade ett förklarande eller i ädel mening ursäktande ord till hands. Detta var icke slapphet; åtminstone var det icke så i allmänhet. Nej, det var en följd deraf, att han älskade alla. Det var en följd af en äkta kristlig, men äfven humoristisk åskådning af lifvet och menniskorna. Han insåg, att äfven i det minsta eller lägsta finnes något godt, något guddomligt, något rörande eller harmoniskt, och han älskade mera att framdraga och påpeka detta goda, än att kallt fördöma på grund af i ögonen fallande lyten. — Den muhamedanska parabeln berättar om vår religions guddomlige stiftare, att, då fariséerne en gång funnit en död hund liggande på vägen och förargats öfver det obehagliga i denna anblick, Frälsaren deremot äfven här funnit det goda och bragt dem på skam med orden: “tänderna äro så perlhvita“. Så fann äfven Björck
