Den här sidan har korrekturlästs
Och ”Din mor, din mor?” den starke hörs stamma.
Hon tiger, men pekar mot gården ändå,
Och dit de gå;
Blott Berthold sprang in att berätta för mamma.
Men Albert skyndar till gården ner:
Hon fanns der ej mer.
Den svartklädda frun är i salen redan;
Ty Betti från fönstret den kära fått se.
Nu äro de
Derinne. Rosen omsluter resedan.
De tiga, de hvila ett ögonblick blott. —
Att tiga är godt,
När hjerta ligger vid hjerta och talar,
När en enda minut får hela de sår,
Dem långa år
Ha slagit, när Gud vår ande hugsvalar.
Men Berthold kom in och gapande såg
"Den svarta", som låg
I hans moders famn. Han begriper ej detta.
"Hm," tänker han, "nu blir väl mamma kysst,"
Och snabb och tyst
For han af som en pil att för pappa berätta.
