Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/145

Och han kommer, men — ryggar i salens dörr:
Densamma som förr,
Står Bertha der lugn, med högburen panna.
Ack, en ryckning kring läppar och ögonlock
Förråder dock,
Att hon kämpar, att lugnet visst ej är det sanna!

”Har Albert läst mitt bref eller ej?”
Hon frågar, och ”nej,
Jag kunde det icke!” så vännen svarar.
”Läs dock!” hon stammar. ”Det viktigt är,
Ty brefvet der
Rätt tunga ord oss båda besparar.”

Och han läste, — läste hur hjertat led,
Hvad strider det streed,
När stoltheten nekat det söka försoning;
Hur ett år hon sedan hos sjuklingen satt,
Hur dödens natt
Sist skrämt henne bort ur sin ensamma boning.

Hon hade ej vågat ge Betti ett svar:
Olycklig hon var,
Ett bref hennes ställning kunnat förråda.
Och af stolthet var hon om skenet rädd.