Den här sidan har korrekturlästs
Hon ler. För tårar hon aldrig var svag.
Med glädtigt behag
Hon kysser till slut både honom och henne:
“Jag tror jag får visa er väg till hvarann.
Går det ej an?
Ah, Albert, än kan man bli kär i tvenne!“
De logo i tårar. De logo på nytt,
Och — tåren har flytt.
En kyss — och Betti, som tänkt med oro,
Att knappast till bordet man kunde gå
Och gråta så,
Såg glad, att tårarna borta voro.
Det var väl, ty re’n middagen väntat har:
Så rodnande klar,
Kristalln bland de rykande rätterna glöder;
Och för Betti blef det en riktig fröjd
Att se förnöjd,
Hur’ kärleken — sjelfva aptiten föder.
Och snart blef der glädje vid vännernas bord,
Ty Bertha ett ord
Har sagt: “Hon vill dröja bland syskon så kära.
Sin faders villa hon köper igen
