I templet han tycker sig vara,
Ack, ej som en pilt vid mammas hand:
I högtidsdrägten vid altarets rand
Han står bland de ungas skara.
Och psalmerna ljuda och klockorna gå,
Bland nattvardsbarnen, som darrande stå,
De höga lärorna ljunga;
Och löftet gifva de unga väl
Att älska sin Gud af allt hjerta och själ,
Men — det följes af suckar, tunga.
Dock det klingar så skönt, “det låter så bra“,
Då med gråtande stämma de ropa sitt: “ja!“
Så att hvalfvet derofvan tycks skallra.
Men lyss! Från klockorna tränger ett ljud.
Kanhända de tonerna sväfva till Gud
Om de aftvungna eder att sqvallra.
Eldtungor falla från himmelen ned.
Är det hämndens låga, som flammar vred?
Allt nog: Guds tempel förbrinner.
Man ringer ej mer, man klämtar, och
Man skyndar att släcka branden — dock
I detsamma drömmen försvinner.
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/150
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer