Sin bleknande brud han fattar;
Men då — som en blixt försvunnen hon var.
Nu begråter man den, som står ensam qvar.
Dock — hvem der? I hvalfvet det skrattar.
Klockljudet byts till ett fasans skri,
Och då — ja, då är drömmen förbi.
Men åter klockorna ringa.
Det är den tredje och sista gång,
Som, kallande samman till ottesång,
De dallrande tonerna klinga.
Och för tredje gången mana de fram
För barnet en dröm: Vid en pelarestam
I choret det tyst sig döljer;
Och psalmer ljuda och klockan går,
Vid altarranden en kista står:
Till grafven en död man följer.
Men vårsol speglas i kistans plåt;
En vän står stum under stilla gråt,
En annan står med prestaven,
En annan vid liket predikar och ber,
Och åter en annan — hvad är det mer?
En död man följer till grafven.
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/152
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
