Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Om Han ock sig döljer för mången.
Hans klockor kalla till templet nu,
Till grafven ej — det är söndag ju,
Det ringer till ottesången.“
Men fram går sabbatsdagen så skön.
Den lille beder sin morgonbön;
Så — sägs det — han bad den gången:
“Gud! gör till en sabbat min lefnad lång,
Att jag minnes med frid vid dess aftonsång,
Hur det ringde till ottesången!“
1862.
