Den här sidan har korrekturlästs
Här ville han yppa all sin själ
Och ångrande tårar gråta
Och säga ett varmt oändligt farväl
Och bedja den unga förlåta;
Här taga som skänk af den armas hand
Sin lycka, sin framtid, sin brud,
Och af hennes kärlek få löst det band,
Som de knutit på hjertats bud.
Men i varma gemaket stodo de re’n.
Hon löste sin schal ifrån barmen
Och satt i slocknande härdens sken,
Halft lutad mot hvita armen;
Och ögat brann med en dämpad glöd,
Och kinden rodnade matt,
Och munnen, som smålog, på kyssar bjöd —
Hon var underskön, der hon satt!
Och han kunde ej tala. Han kom, han såg,
Men segrade ej den gången.
Sin långa bikt kom han ej ihåg,
Dock, han måste! Än är han ej fången.
Nu, nu skall han börja, men början blef slut,
Ty hon hviskade mildt hans namn
