Den här sidan har korrekturlästs
Men när förtrollningen löses snart
Af den höstliga dag, som grytt,
När den unge vaknar och allt blir klart,
Har den tjusande flickan flytt.
En timme blott och med qvalfyld håg
Upp i vagnen re’n han sig kastar.
Han lemnar sin hamn. I stormande tåg
Mot det fraggande hafvet han hastar.
Men flickan, ack, som af kärlek bedt
Om det löfte, hon lyckats få,
Hon visste ej af det qval, hon beredt,
Men grät i hyddan ändå.
“Att karln var fattig, och att hon också
Ej hade råd att skänka bort sitt hjerta,“
Det var det enda svar, som fröken Märtha
Utaf sin hulde fader lyckats få.
Hon var hans enda barn, men hellre må
Hon lida litet dum och barnslig smärta,
Än bli förenad med en sådan en,
En arrendator, löjtnant i armén.
