Och sjunger en sorgelig sång dervid
Och snyftande hvilar på mossan ibland?
Snart morgonen nalkas. En lärka re’n
Sig morgnar deruppe på ljusnande skyn.
Kring bergen sig gjuter så skärt ett sken,
Och tuppen gal i den närmsta byn.
Hvem spanar på bryggan vid vasskrönt strand,
Tills ångarn i fjerran allt närmre når?
En liten pilt henne ror från land.
Nu hinner hon målet: på däck hon står.
Ett stackars gråtande barn det var,
Som i fjerran land ville dölja sin blygd,
En flicka, en öfvergifven, som far
Förhånad, förtviflad från hemmets bygd.
Gömd bland pinierna vid golfens vågor
Villan ligger. Aftonsolens lågor
Gnistra mot månghundrade kristaller,
När skumfransad våg mot klippan klyfs.
Rankan klättrar på verandans galler,
Der hvar drufva i sin purpur yfs.
