Nordens lilja, hvad vill du i söder?
När Neapels sol på kinden glöder,
Hvita kalken, ack, så lätt kan gulna,
Veka hjertat lätt försmäkta kan.
Eld är luften. Hafvet vill ej mulna,
Sista molnet bak’ Vesuv försvann.
Der, just der den öfvermogna klasen
Högröd hänger öfver marmorvasen,
Sitter blek, mot piedestalen lutad,
Fagra bruden, som från norden kom.
“Än en månad,“ hviskar hon, “är slutad,
Och ännu han ej till mig vändt om.“
Året gått, se’n kallt hon räckte handen
Åt sin frände, och de lösa banden,
Som hon fåfängt sökt att draga samman,
Tänjas ut alltmera dag från dag.
Deras kärlek, ack, han var blott flamman
Af minutens rusande behag.
Och hon är likväl en nordisk qvinna,
Redo att försaka och förbrinna,
Och en längtan, en oändlig, väckes
Efter kärlek i den ungas barm,
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/177
Den här sidan har korrekturlästs
