Strålen lodrätt från de blåa slätter,
Der hon länkar segrande sitt lopp;
Honom än, när under stjernenätter
Näktergalen slår i piniens topp.
Febern, buren på siroccovinden,
Kysser rosor på den bleka kinden,
Svartsjuk ånger hennes själ förvirrar,
Tviflet griper om sitt rof, och då
Ögat, tanklöst leende, blott stirrar
Mot det svallande, det djupa blå.
Så hvar dag i hjertat ökar branden.
Bölja, sjung din sorgesång vid stranden!
Aldrig mer det fagra barnet träder
På dess kisel och din visa hör.
Näktergal, som djupt i dalen qväder,
Sjung om blomman, som för tidigt dör!
Fiskarflickor, som på ängen dansen,
Af de hvita liljor fläten kransen!
Snart han skänkas skall med bittra tårar
Åt er syster från de fjerran haf.
Fordom skönt hon prydde nordens vårar:
Söderns vårar, pryden hennes graf!
