Dock, nu på en gång är hans dvala slut.
Han lemnar sin plats. I nästa minut
En flicka i dansen han svingar,
En blomsterflicka i snöhvit skrud,
En fallen ängel, som glömt sin Gud,
Men än har qvar sina vingar.
Än tycks hon bäfvande och förstämd
Och stannar då, som af bullret skrämd,
Och de hvita skuldrorna skälfva:
Än famnar hon honom med underlig makt,
Och då sväfvar han fram i stormande takt
Med sin trolska, luftiga elfva.
De vexla ej frågor, de gifva ej svar,
Men bak’ maskerna blixtra två ögonpar,
Som tolka hvarandras gåta:
Att lifvet är bäst, då det dansas bort,
Att skulden är evig och glädjen kort,
Att ångern så föga kan båta.
Välan, låt det gå! Det skall dansas i qväll!
På lifvets hvirflande karusell
Är det skönt ju mera det larmar.
Två barn, som frysa i sorgens natt,
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/182
Den här sidan har korrekturlästs
