Den här sidan har korrekturlästs
Sig stjäla till glädjen, om än så matt,
I qväll i hvarandras armar.
En paus i dansen. Orkestern blir stum.
Man hvilar i vinkande sidorum
Bland grottor af halfskum dager,
Der midt i glödande rosors rund
En springbrunn plaskar mot marmorgrund
I skygd af cypress och lager.
Då trycka hvarandras händer de ta,
Och till sista gemaket skynda de nu
Att lösa den långa förtrollning,
Att taga de ljugande masker af
Och se hvad af bilden, som drömmen gaf,
Står qvar som ögats behållning.
Och allena i dunklet hvila de re’n
Och sitta i blånande lampans sken
Långt borta från festens vimmel.
Nu, nu föll masken från båda, och så
De rodnande läppar mötas — men då
Ett skri: ”barmhertige himmel!”
