Re’n jag märker, att I namnet vänten
På den konungslige presidenten,
Kung till snillets kraft och hjertats adel,
Ljungarn, som den starka viggen höll.
Ve, hans namn ej skrämmer mer tyrannen,
Ve, för sveket föll den ädle mannen!
Riddarn utan tadel
Ej i striden, men i segern föll.
Allt för stor att ondskan kunde skona,
Segrarn fick till pris en törnekrona,
Och triumfens char sig plötsligt byter
Till en tårstänkt, lagerkransad bår.
Folken hejda för en stund sin yra,
Tvenne verldars skalder slå sin lyra,
Medan sakta flyter
Öfver negerns kind en barnslig tår.
O, när våldet räddarns namn förkättrar,
Skaken till hans ära edra fjettrar,
Slafvar! Sådan sorgmusik sig skickar
Vid den store menskovännens grift.
Sörjen, folk! Er alla hotar faran;
Ej blott negerns, mensklighetens var han,
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/186
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
