Den här sidan har korrekturlästs
Likväl skall till våren du följa mig hem,
Ej just för din egen skull;
Små syskon jag har: det kan fägna dem
Att leka med dig. Lull! lull!
Men, värmes ett endaste bröst af min sång,
Att dess hjerta friskare slår,
Att ögat, som vakade natten lång,
Kan gråta en glädjetår;
Och blickar så vårsol i kammaren in
Och speglas i tåren se’n
Den gyllene perlan kallar jag min.
O, finge jag, finge jag den!
Och finnes en enda törstande själ,
Som, läskad i tonernas våg,
Ej mer har på jorden sitt högsta väl,
Men vänder till himlen sin håg;
Och möter den eviga solen hans blick
Och ger honom trones gull,
Ej då förgäfves här nere jag gick
Och sjöng bland maskar och mull.
