Den här sidan har korrekturlästs
Guld! guld! — Så girig den sångaren är!
Han är girig, det nekar ej jag!
I den ädla metalln är han dödligt kär,
Blott den är af det rätta slag.
Välan, mitt offer skall lyran bli:
Gullsträngarna smälter jag ner.
Upp, upp vill jag lyfta mig glad och fri
Till den sol, som i höjden ler.
Du himmelska sol, som glöder så varm,
Smält ner med din stråles glöd
Hvar sträng på den lyra, jag bär på min arm,
I en droppe så dunkelröd,
Så faller det guld, som du smält med din glöd
Till min fattige broder på jord!
Ack, men’skan lefver ej blott af bröd,
Men ock af det eviga ord.
Och när sista strängen, som lyran har,
Till gyllne dukater är smält,
Och den strålande soln ej längre blir qvar
Under himmelens blånande tält.
