Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/229

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 228 —


Min själ, allt högre vi ila då,
Allt högre med jublande fröjd.
Ack, ser du de gyllne dukaterna små,
Som blänka i rymdernas höjd?

Det är väl inga dukater små:
Af verldar är rymden full.
Dit fly vi, och der skall min lyra få
Igen sina strängars gull.

Guld! Guld! — Så girig den sångaren är!
Han är girig, det nekar ej jag:
I den ädla metall’n är han dödligt kär —
Blott den är af det rätta slag.

1861.