än lätta uppgiften att successivt gifva föreställningar om något, som, för att rätt njutas, bör i ett tidsmoment skådas såsom helt. Den tredje sången är af alla den praktfullaste, och drömmen i slottsateliern är här utförd med en gripande och öfverväldigande kraft. Detta stycke hemtar för öfrigt ett personligt intresse ur analogien mellan hjeltens lif och skaldens eget. Liksom Albert kände äfven Ernst Björck kanske sitt lif stundom slitas mellan konstens och det presterliga kallets maningar; likasom Albert skulle Ernst Björck kanske äfven, om han fått lefva, hafva förstått att harmoniskt tillfredsställa begges fordringar. Liksom den unge presten i dikten har en atelier innanför sin arbetskammare, skulle Björck hafva egnat sig åt den ädla diktens värf utan men för sina maktpåliggande göromål som själasörjare. Man är så mycket mera berättigad att antaga, det denna analogi, som temligen osökt erbjuder sig, ej är af författaren till dessa rader godtyckligt hopgjord, som Björck i allmänhet, utom i stycket “En gammal historia“, älskade att basera dikten på ett grundlag af upplefda händelser, eller genomlefdt själslif. Så är, för att anföra blott ett exempel, “Ett minne“ en idealiserad framställning af en bild ur Björcks barndom.
Det är egendomligt med poesien att hon mägtar adla och förklara sjelfva det hvardagliga,
