Om ej vi trodde hans löfte här,
Att blott vårt hjerta han dömer,
Vi tröstlöst sörjde dig, broder kär,
Hvars stoft re’n stoftet ju gömmer.
Ty, redan tidigt af qvalet tärd,
Du hann ej offra ditt hjertas gärd
På fosterlandets och ljusets härd
I bragd, som minnet berömmer.
Det hann ej spira till blomma fram,
Det frö, som troget du närde,
Ty dödens dom du med lugn förnam,
Förr’n helt att lefva du lärde.
Du hann ej verka, som viljan bjöd,
För likars räddning ur fall och nöd;
Du hann ej svalka ditt hjertas glöd,
Förr’n hjertat sjelf sig förtärde.
Och, dock kring grönskande torfvan din
Med kransar minnet skall sväfva;
Vi ristat djupt i vårt hjerta in
Hvar suck, ditt hjerta hörts häfva.
Men han, som tjenarens vilja sett,
Som sjelf åt dig har ditt kors beredt,
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/231
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer