Och telningen, som nyss sköt upp från tufvan,
Står snart, som eken, trotsigt stark och skön.
Hell dig, ty “snabba äro lifvets stunder“
För dig också, du vår och ljusets vän!
Du kom med barnets oskuld, men derunder
Fanns manlig kraft; snart spårade vi den.
En vårlig planta under hoppets azur,
Du under barken gömde äkta masur,
Och Daphnes hjerta djupt i stammen slog.
Nu ljusets Gud har fångat dig. Du måste,
Du måste följa pligtens bud (det koste
Hvad helst det vill), du måste — det är nog.
Du måste: “snabba äro lifvets stunder“.
Men vi, vi måste sakna dig också,
Och för vår saknad ha vi goda grunder:
En vän som du vi länge vänta få.
Gack dock med Gud och se hans stora under
Ack, snabba äro äfven dödens stunder,
Och du, du tror på ett odödligt ord.
Farväl, du gyllne länk uti vår kedja!
För dig så många brödrahjertan bedja:
Gud måste skydda dig! Farväl, farväl!
