Den här sidan har korrekturlästs
Till fru Gustafva K.,
på årsdagen af hennes bröllop.
Det, var en dag i högan nord
Bland strömmarna och fjellen,
Du tog hans hand, du gaf ditt ord
I klara sommarqvällen.
Och i hans armar sluten in,
Du tänkte ljusa tankar;
Ty du var hans, och han var din,
Och tryggt låg hoppets ankar.
Ett år har flytt, och än en gång
Den blida dag är inne.
Derute klingar fogelsång,
Frid blommar i ditt sinne.
Men han, men han? I ögon blå
Stå milda vemodstankar.
Du sitter tyst och gnolar på:
“Gud vet det, hvar han vankar.“
Var trygg, du fjellens ros, var trygg!
Snart vännen vänder åter
