Till E. B.
Du gaf mig Byron, broder! Der jag skådar,
Hur tviflet rasar i ett skaldebröst,
Hur hjertats lärka fåfängt vår bebådar,
När hjertats stormar båda: “det är höst.“
Jag tänker då: “Det stormar blott på fjellen,
Der höga skalder sina lyror slå;
Men friden bygger på de gömda ställen,
Der små poeter qväda för de små.“
O, att det vore sannt! Men stundom irrar
En stormens ande äfven ner till mig,
Han skakar strängen och min själ förvirrar
Och bryter alla blommor på min stig.
Men, om han fäller dessa tysta lunder,
Der nu min sångmö ber, ett barn ännu,
Låt sångarn dock få glädja sig derunder
Att ha en vän så god och glad som du!
Se här min gåfva! Några blommor bara,
Men deras blyga bön förstår du väl:
“Försmå oss ej! Låt oss ett minne vara
Af vännen, som är din, af Daniel!“
