Se, till ditt tempel alla bröst sig viga,
Och till din ära glada lärkor stiga
Mot skyn, att sjunga om din sälla lott!
Du mäktige, hvar tronar du i ljuset?
Är du den evige i fadershuset?
Är äfven du hans barn, hans ängel blott?
Jag vet det ej; men ett jag vet: du finnes —
Ej blott i skaldens glada fantasi;
Ty hjertat känner dig, och hjertat minnes,
Att det hos dig har kunnat lyckligt bli.
Din röst jag hör då hafvets bölja brusar,
Och då en vind i skogens furor susar
Jag känner svalkan af din vinges fläkt. —
O, jordens son! han finns, naturens ande;
Din glada röst med lärkornas du blande
Och sjunge, lifvad af hans andedrägt!
Han vid din vagga stod med ömma tårar,
Han följer dig på lifvets branta stig;
Och då dess törne dina fötter sårar,
Han kommer, vandrare, och helsar dig.
Om verlden med sin flärd ditt hjerta dårar,
Och om en sorg din heta panna fårar,
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/31
Den här sidan har korrekturlästs
