Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Slår du opp ditt blåa öga, blomma,
Hörs ett jubel: “nu lär våren komma!“
Du är älskad, ty i dig man skådar
Första ängeln, som hans ankomst bådar.
Men på gula blomman ingen tänker,
Ej en blick, ett ord man henne skänker;
Ej från sorg och smälek hon förlossas,
Förr’n af vandrarns fot den arma krossas.
Dock var hon den första här på stället:
Än låg snön och glimmade på fjellet,
Än låg du och drömde under kullen,
Då mig solen väckte opp ur mullen.
O, att än jag sofve lugnt derunder!
Ack, ty korta voro glädjens stunder:
Mycket har jag lidit, föga njutit —
Blåa sippa, vet du hvad jag brutit?“
Så den ena blomman till den andra,
Ty de båda älska dock hvarandra;
Så den ena hörs sin sorg förklara —
Så den andra från sin tufva svara:
