Den här sidan har korrekturlästs
Och daggens tår på marken —
En blomma stod på ängen grön,
Men lika ren och lika skön
Som systrarna i parken.
Till hälften ros, till hälften knopp,
Hon nu mot himlen blickar opp,
Nu djupt sin krona sänker;
Hon står så öm, så längtansfull,
Och trånar efter solens guld,
Som högt i fjerran blänker.
“Du höga,“ så den lilla ber,
“Visst sänder du din värme ner,
Och äfven mig du lyser:
Men molnet kommer innan kort
Och skymmer dina strålar bort,
Att späda blomman fryser.
För dig, för dig dess hjerta slår:
Hon fjärilns kyssar glad försmår
För en af dina strålar;
Ej fröjdas hon af bäckens brus,
Om icke du med himmelskt ljus
Dess rena bölja målar.