Hur nordan ryter! Han lärt sin sång
Af de björnar, vid polen brumma.
Han slog på min ruta vintern lång,
Men aldrig zefiren den ljumma.
Se, elden slocknar på dunkel härd —
Och mörkt och kallt är i hjertats verld:
Det snöar än
Derinne, — men
Snön smälter om blott det våras.
Lyss! Hörde jag rätt? Hvad susar der?
Från taket det droppar och droppar,
Säg, smälter ej snön? — Då är våren här
Med glädje och lärkor och knoppar!
Han dröjer. Han sände sitt budskap blott,
De vårliga vindar, — men lika godt:
Ej länge han
Då dröja kan;
Han kommer, och då — det våras.
Välkomna, I fläktar, jag helsar er!
Kring höjder och dalar flygen
Och smälten hurtigt drifvorna ner
Och se’n — till min hydda smygen!
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/56
Den här sidan har korrekturlästs
