O, lånen mig silfrade vingarnas par,
Att glad kring knoppande lunder jag far,
Kring björk och fur,
Och sjunger hur
I höga norden det våras!
Och natten flyr, och morgonen gryr —
Ej mer vid härden jag sitter:
Dit ut, dit ut min färd jag styr,
Att lyssna till lärkans qvitter.
Se, vågen sin blänkande boja bröt,
Och tårar välla ur jordens sköt
Af glädje blott
Att vintern nått
Sitt slut och i norden det våras!
Gråt glädjetårar, min fosterjord!
Fritt snön från furorna droppe!
Hvad mer, om våren är sen i Nord?
Han är dock gladast häroppe.
Här qväder han sånger i skaldens bröst
Der hjertats ånger, der himlens tröst
Och hoppets bön
Försmälta snön -
Ty der, som på jorden, det våras.
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/57
Den här sidan har korrekturlästs
