Den här sidan har korrekturlästs
På dig jag ängslans tårar gjutit
Och om en stund höjt glädjens skall. —
O, den som fått sin barndom börja
Och aldrig sluta! Ack, hur godt
Att i sitt hela lif få sörja,
Om man för sotarn sörjde blott!
Men se: den glada tid är borta
Och kommer aldrig mer igen:
O, hvarför voren I så korta,
I barndomsdar? O, kommen än
Med barndomsfriden till mitt hjerta,
Med barnakammarn till mitt hem!
Ta’n sotarn med, med sot och svärta,
Och käglorna — ta’n äfven dem!
Förgäfves! — Nej, I kommen icke,
Hur än jag eder kallar på. —
Förgäfves vi i framtid blicke
Och uti forntid likaså.
Men, om ock alla vänner svika,
Du likväl trogen vara skall.
Ja, trogen var, men stark tillika,
Min barndomsvän, min gamle pall!
1861.
