Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Till dess qvällen skuggor kastat
Öfver enslig stig.
Här i sköna syskonringen
Stod du länge re’n, och ingen
Kännt de doftande behagen,
Sett din skära sommardrägt. —
Ack, och hastigt flyger tiden:
Snart är sommaren förliden.
Blomma, kort är lefnadsdagen,
Kall är höstens fläkt.
Dö, förr’n stormen vredgad ryter
Och din veka stängel bryter,
Dö! — Men jag vill lyran taga,
Sorgen vill jag sjunga bort,
Sjunga: “Ingen vällukt kännes!
Det var blommans, det var hennes,
Som här slöt sin lefnads saga. —
Den var skön — men kort.“
1861.
