Den här sidan har korrekturlästs
Lärkan på heden.
Nu öfver heden min färd skall jag ställa;
Sorgsen är själen och vandringen tung.
Ej finns ett träd, ej en sorlande källa;
Het bränner solen på tufvor och ljung.
Stum är naturen;
Svalkande skuren
Bidar hon stilla, fast väntan är lång,
Men på de lediga vingarna buren,
Höjer en lärka sin klingande sång.
Vingade sångare, hur har du kunnat
Välja ditt hem på det ödsliga fält?
Svalka och skugga ju himlen förunnat
Skogen, der trastarna drömma så sällt.
Sjungande under
Skuggande lunder,
Bäckarna dansa med ilande fart.
