Den här sidan har korrekturlästs
Dock, haf tack för hvarje dag, som grydde,
Och för natten med dess korta blund!
Lilja, bländande som snön vid polen,
Ros, som lånt din färg af midnattssolen,
Slumren roligt i er tysta lund!
Höst är inne. Dagens timmar ila,
Solen sänker sig i stormig sjö.
Upp att verka! — Se’n är godt att hvila.
Lär att lefva! — Se’n är godt att dö.
Strid, att segrens krona ej du mister!
Sjung, förrän den veka strängen brister,
Då du sofver under vinterns snö!
Höst är inne. — — Nu, hvad vill du mera?
Du må tystna nu, mitt strängaspel!
Sångens blommor dö som andra flera,
Då naturen ligger kall och stel.
Dock — den hulda modren vaknar åter:
O, min lyra, hon din sång förlåter,
Ser din kärlek, glömmer dina fel.
1861.
