Nu vals med en annan och åter med en,
Och hej, hvad den dansen han gick!
Der rördes små tioåriga ben,
Der mystes med barnslig blick,
Och, sjelfva små hvita, små skuttande lam,
De väna herdinnorna svingade fram.
Vi dansade så som blommorna blott
Kunna dansa vid midnattsstund,
När af elfvornas drottning löfte de fått
Att lemna sin torfvas rund;
Nej, vi dansade så som lärkornas par,
När solen går opp och himlen är klar.
Hopp hej! Det är muntert på klockarns bal;
Sjelf spelar han raskt sin fiol.
Men håll! Hvem är hon, som ej lemnat sin schal,
Hvem är hon, som är qvar på sin stol?
Hvem kommer till löjenas fest så der
Och tårar i ögat och sorgdrägt bär?
Men hvem hon var, hon var fager och fin,
Om någon varit det än,
När med tårade ögon, men leende min
Hon följde sin okände vän,
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/78
Den här sidan har korrekturlästs
