Den här sidan har korrekturlästs
Dessa ögon blå,
Dessa läppar små
Kysste jag en gång, af ingen röjd.
Det var hon, det var min sorgsna flicka,
Som jag kände från de forna dar!
Så kan intet annat öga blicka,
Ingen kind så hvita liljor bar;
Ack, ty hjertat frös:
Ej blott faderlös,
Faderlös och moderlös hon var.
Och jag stod i hennes tysta kammar:
Hon var ljuf, var skön, var tretton år,
Skön, fast ögat genom tårar flammar.
Och fast sorgen härjat hennes vår;
Men från fager knopp
Blomman spirat opp:
Smärt, jungfrulig för min blick hon står.
Och jag såg, fast intet ord hon sade,
Att hon än ej glömt sin barndomsvän:
Lockigt hufvud i min famn hon lade,
Tog min hand och gret — och gret igen.
