Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Drömmens tid är kort;
Ack, jag måste bort —
Hon var ljuf, var skön, var tretton år!
Och tiden ilar fram med fart,
Och barnets dar försvinna,
Och oskuldselden mindre klart
På hjertats härd vill brinna:
Min första kärlek jag som fler
För flärd och dårskap öfverger.
Det blef så tomt, det blef så kallt
I själens tysta gömma,
Och glädje, oskuld, vänskap — allt
Det gick så lätt att glömma,
Det gick så lätt att glömma af
Hvarenda skänk, som himlen gaf.
Ej mer den fröjd, den sorg, som flytt,
För hjertat nu jag biktar;
Blott mot den framtidsdag, som grytt,
Sig lystna ögat riktar:
