“Ack, fordom,“ hon sade, “målade vi
I vår barndoms glädtiga fantasi
En tafla af lycka och ära:
Hur’ du blef en konstnär och rik blef jag,
Hur’ ditt namn blef vida berömdt en dag,
Och — hur’ jag fick det namnet bära.
Så långt jag minnes, vi älskat hvarann;
Nu vår lyckas tafla du måla kan:
Ty jag tror på din kraft och ditt snille.
Och — jag vet, att du ej är skapad till prost,
Och ej jag till att söla med kalfvar och ost;
Ah, Albert, du kan — om du ville.“
“Du stolta, du kära,“ blef ynglingens svar,
“Du törstar då än som i forna dar
Efter glans och ära på jorden? —
Välan! — Gif en kyss till farväl åt din prest,
Som, när han kysser sin flicka härnäst,
Hennes stolthet väl värdig är vorden!“
Ett famntag, en kyss, ett rop af fröjd,
Och bland lummiga träden, af ingen röjd,
Hon redan till gästerna hunnit.
Men visst är, att just då under ekens hvalf
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/99
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer