Han söker kvarterets fröjdehus,
där natten lång till dager ljus
man suger rök, tills tanken dör,
ur pipor av långa bamburör
med huvud av kokosnötter
och där danserskan rör sina fötter
i takt med knogar, som dunka
darabuckornas nötta skinn…
Hans sista dagar sjunka
i haschischrusets skymning in.
Men långt bland öknens svarta flygsandsvågor ligger
den stora kvällsoln på ett stumt, förstenat hav.
Om regn och bete beduinen knäböjd tigger
och reser sina låga tält och sadlar av.
Vid närmsta torget står en saracenergrav,
omkring vars skumma inre, där ej fot får trampa,
det gyllne gallret snor sig med sin röda lampa
som runt en negerarm en ring med en rubin.
Då öppnar golvet långsamt sina multna skrin.
I fotsid svepning står den store Saladin!
Hans kämpaskägg har falnat ned och översnögat
hans skjorta, som är grå som mull och florslikt tunn.
En tumslång spindel springer in i tomma ögat
och kommer ut ur mörkret i hans öppna mun.
