Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/104

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
102
VALLFART OCH VANDRINGSÅR

Ett stenat land.

I Jerusalems utkant reser sig över Mogrebinerkvarterets eländiga lerkojor en tornshög, av oerhörda jätteblock sammanfogad mur — en återstod av forna byggnadsverk. Där är judarnas klagoplats. Trasiga och i mörka kaftaner knäböja de under högljudd gråt och kyssa den skrovliga muren, kyssa den ömt som husvilla och utblottade barn skulle kyssa tröskeln till sitt brända föräldrahem.

Uppe på Moria, det gamla tempelberget, susar vildtisteln runt Kubbet es-Sachra, fajansmoskén, som lyser mitt bland förödelsen, skiftande i alla färger som en fläkta av påfågelsfjädrar. De tunga bronsportarna öppnar du med samma egendomliga känsla som du öppnar pärmarna till Talmud eller Kabbala. Djupt inne i moskéns blåaktiga skymning stiger den gamla tempelklippan i dagen, naken och grå som ett dammigt kläde, utbrett över det fördrivna Israels tempelkärl.

Men bortrövade äro tempelkärlen. Strängaspelet har tystnat och förbrända äro de ädla ste-