Här gällde det livet och tiden var kort.
Hon flög som ett moln över mattorna bort.
Det långa håret ur mössan sig vridit
och tumlade ned utan puder och kam.
Från armen det luftiga linnet glidit,
och axeln stack bar över linningen fram.
Hon glömde sin blygsel, den unga kvinnan,
där bort genom rummen hon ilade, innan
hon gömt i kläder hur vacker hon var.
Ren stod hon vid trappan, som avskild bar
till konungens våning, ren drog hon regeln
från trappans dörr, men där satt just kvar
i gyllne panelen den ryktbara spegeln.
Då kom hon att kasta i spegeln en blick
— en kropp utan huvud hon skåda fick.
De ord borde djupt hon i glaset ha präglat,
som hon snyftade fram med stelnade drag,
när då i sin fåfängas nyck hon såg speglat,
som själv hon beställt det, sitt spöklika jag.
IV.
Förnuftets Gudinna.
Den vise mannen skrev ett brev.
Det blev för muntert hur det blev.
Han såg det samma mer i svart;
det vart för dystert hur det vart.
