Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/133

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
131
FRÅN ÖSTAN OCH VÄSTAN

»Vilket,» frågade han sig själv, »är förnuft, att se världen i ljust eller i svart? Är Förnuftets Gudinna en furie, som i förtvivlan vrider sina händer, eller en seraf, som strålande av glädje och tacksamhet ser upp mot höjden?» Han kastade sin penna och lämnade rummet. Från Seinestadens julibrännande gator steg han in i din källarluft, Notre Dame!

Nu Den Vise Mannen.

Du skumma, du grå Notre Dame!
Ditt namn har klang som ett slag i din klocka.
Dina murar locka
i din tysta skymning syner fram
från de år av jublande tillförsikt,
då historiens blad blev en frihetsdikt;
då helgonbilden i gatan sank,
men kristushuvudet hejdade pöbelns yxor;
då präster kastade skrud för konventets skrank
och bispekåpor skuros till byxor;
då revolutionen, som ej fick frid
till långsamt värv som sagans droppe,
sprang om sig själv, sprang om sin tid
och slog Den Äldste där oppe
och diktade fram,
till stilen i tidens tycke,
det skaldevilt granna teaterstycke,
som gavs nittitre i ditt kor, Notre Dame!

Då sken, där marmorvit Vår Fru
på altaret skiner nu,