ett tempel med grekisk tinne
och grekisk kapitäl.
Det stod i dômen här inne
som ett leende barndomsminne
i en syndares mörka själ.
I hundra facklors spökbelysning
satt framför templet en levande kvinna.
Det var Förnuftets Gudinna.
Vi minnas den dagen med rysning.
Men bland de tusen dagars rad,
som stå på krönikebokens blad,
var kanske den den största.
Den dagen var den första,
då utan överjordiskt bistånd människan,
som med korsade armar en man
på ett berg i stjärnklar luft,
stod ensam med sitt förnuft.
Vad mången drömt med ögat sänkt
och hemligt knappt vågat kalla
sin käraste dröm, vad snillet tänkt,
blev denna dagen tänkt av alla.
När kom en sådan dag igen!
Vi minnas den
med handen våt
av glädjens gråt.
Herr Robespierre steg sirligt fram
med blomma på tungan och rocken…
Förnuftet sattes i stocken.
Och här i Gudinnans forna hem,
i Notre Dame
sjöng konkordatet hennes requiem.
Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/134
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
132
VALLFART OCH VANDRINGSÅR
