Men så som på helgon man fordom fann,
hur skägget växte under kistans lakan,
så får en jordad sanning skägg på hakan.
Som pojke gravlagd, står den upp som man.
Förnuftets dag, som glänste och försvann,
skall vakna till en ny i tidens slut.
Gudinnan bor ej längre under tak.
Hon går i landsflykt för sin fallna sak.
Men hurudan? Hur ser hon ut?
Den frågan tränger sig beständigt fram;
den är mitt liv, min glädje och min plåga.
Säg, Notre Dame,
kan du måhända reda denna fråga?
Att slumpvis fånga ur den tomma luft
ett litet ord och kalla det förnuft,
är viga första bästa stut till Apis,
är bli en ljusens riddare för dagen
och nästa morgon vakna skydd och slagen.
Det är att suddla fingrarna med lapis:
det är först nästa dag som man blir svart.
Nej, jag vill se gudinnan som hon vart.
Säg, för det första, om hon jämt har mod
att dricka mänsklighetens skål i blod.
Säg, för det andra, om hon hjälplöst sport
min samtids sorg och, för det tredje,
om hon är tacksam för allt gott och stort.
Är hon förtvivlan eller outsäglig glädje?
