Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
136
VALLFART OCH VANDRINGSÅR
Följer nu till straff ett gräl,
drar han blankt med detsamma.
Röda rispor flamma
snart på trätobroderns tors
som i påsken röda kors
på dörrarna hos Israel.
Hans dräkt är den, som året ut
Vår Herre lappar utan klut.
Hans ludna mage står i veck
som vattendragarns bockskinnssäck.
Gamle Sofron går väl allt
på sin sjuttifemma.
Enögd är han, grå och halt,
borde sitta hemma,
ulv och kråkor skrämma.
Men han svirrar hellre,
sjunger jämt om vin och sol,
och hans röst från krögarns stol
klarnar som en god fiol
allt som den blir äldre.
När i vinförsäljarns knut
månen hänger som en skylt,
får han knappast glaset fyllt,
innan ren han druckit ut.
Står på bänken i krogens port,
skryter och ljuger så runt och stort,
